ToKsik

Ni vet den där känslan av att känna sig duktig efter att ha gjort någonting fantastiskt. Som att ha använt tandtråd varje dag i en månad eller ha gjort klart alla arbeten i skolan med en veckas marginal. Det är någonting med just ordet duktig i sådana sammanhang som äcklar mig. Det bästa jag vet är att göra någonting fastän jag vet att jag inte borde göra det. I en idealisk värld skulle jag ha exemplariskt tandkött och lägga skolarbetet i förstahand.  Nu lever varken ni eller jag i en sådan värld, som tur är. Vad är bättre än att äta semlor i januari medan du leker med ditt så kallade extra hull som lagt sig osmickrande runt midjan från förra månadens julbord? Sådana smådetaljer ger mig pirrningar och inspiration för större ting. Jag vill bli den första statsministern med fittpiercing, jag vill bädda min säng till perfektion för att sedan smutsa ner den med ostbågar och apelsinskal, jag vill göra en trevåningstårta för att kunna mosa den i min kompis ansikte.

Det kanske låter något radikalt men finner inte ni också det provocerande hur rent och fint allt ska vara? Sverige är ett land där det är svårt som infödd att inte hamna i medelklassen i ett rött radhus med vita knutar med en make, två barn och en katt. I min åsikt är Sverige jättefint och jag delar den tanken med flera andra. Ändå har jag svårt för att inte bli triggad av hur lätt allting är. Jag var i Teneriffa under julen med mina föräldrar och några till, det var till ett riktigt turistområde där allting är anpassat för oss på tillfälligt besök. Jag har aldrig varit så uttråkad i hela mitt liv. Platsen var plastigt gjord för att reflektera den standarden vi har i vårt lilla landet lagom. Mina föräldrar stormtrivdes, mitt sällskaps höjdpunkt varje dag var middagstid eftersom alla restauranger alltid erbjöd gratis wifi. Vad säger detta om vårt folks efterfrågan?

Att sakna något är inte en önskvärd känsla. Idag lever vi till och från med den tankegången. Vi ska alltid sträva efter något. Det är bra med ambitioner har de sagt, man ska göra något med livet. Skaffa en utbildning för att skaffa ett jobb, skaffa en partner för att skaffa en familj, skaffa en ny soffa för att skaffa ett bättre hem. Som en ung kvinna sträcker sig inte mina ambitioner så långt, ännu. Fast jag vet att det kommer komma. Jobb behövs för pengar. Pengar behövs för att leva. Oavsett vad som händer vill jag inte släppa denna tankegång om att jag inte saknar något. Pengar eller livet frågade de oss retoriskt i skolan när vi var små, en förkrossande fundering om ni frågar mig. Det är en lurig fråga som skuggar vårt samhälle till ett mörkare svart eller vitt-tänk. Istället känns hela situationen lättare om man accepterar hur det ser ut idag, där man är beroende av en inkomst eller lån och liknande. Med det sagt kan vi börja fundera på annat. Fanny Ambjörnsson skriver på sista sidan i sin bok ”Rosa den farliga färgen ”Om vi alla kunde omfamna och identifiera oss med det svaga, misslyckande, pinsamma och kletiga istället för att så entydigt hylla det framgångsrika, kaxiga och starka skulle världen förmodligen se annorlunda ut.”

Vad jag vill få fram är att ingen egentligen bryr sig om exemplarisk tandhygien eller uppsatser inlämnade dagen på kursens uppstart. Det är inte viktigt att vara duktig. Det känns som att majoriteten av mänskligheten är uttråkad av sig själv, man vill leva med tydliga gränser och när man har gjort sitt duktiga för dagen är det dags att gå och lägga sig. Jag vill inte leva i en värld där det bara finns en definition av vad som räknas som duktigt, rätt, fint och rent. Nästa vecka ska jag ta fittpiercing för att visa hela Sverige att ett extra hål i murran gör mitt liv till det bättre.